Magen börjar äntligen synas och du har berättat för alla att du är gravid. Nu köper du härliga tajta kläder som visar magen istället för att försöka dölja den. Du är stolt och vill att alla ska se att du väntar barn. Känner dig vacker, fantastisk och magisk mest hela tiden….eller?
Det där med att vara gravid är en omvälvande upplevelse för de allra flesta och jag tänkte berätta lite om min första graviditet som väl är att betrakta som en alldeles vanlig, rätt snäll upplevelse.
Min berättelse får ackompanjeras av bilderna på en helt annan mamma, en skönhet som besökte mig i studion för några månader sedan. Se bara hur hon strålar!
.jpg)
Jag var 24 år när jag väntade mitt första barn. Insikten om graviditeten kom exakt samtidigt som illamåendet satte sina klor i mig. Fy sjutton vad illa jag mådde! Jag arbetade då som lärarvikarie på en låg- och mellanstadieskola och klarade inte ens att läsa uppsatser som handlade om barnens favoritmat (varför får man ens till uppgift att skriva en uppsats om sin favoritmat?). Jag ringde barnmorskan och fick någon slags allergimedicin mot illamåendet, men det funkade absolut inte alls. Istället lärde jag mig att jag var tvungen att småäta hela tiden för att härda ut. Fickorna fylldes med Finn Crisp och sötmandlar och jag tuggade konstant på något. Nästan exakt på dagen när 12 veckor hade gått slutade jag må illa. Märkligt! Som att vända på en hand.
.jpg)
Sen mådde jag sååå bra, växte så det knakade kan jag säga. Jag tillhör alltså inte skaran som får en vacker mage och i övrigt ser ut som vanligt när jag är gravid. Ni vet som mamman på mina bilder här i inlägget. Nix, jag är varianten som går “all in” kan man säga. Men det gjorde ingenting för mig, för jag var oerhört lycklig och mådde väldigt bra hela den här mittentiden.
På den tiden när jag väntade mina barn var det inte en grej att göra en gravidfotografering. Så några vackra minnen från den tiden har inte jag tyvärr. Jag har bilder på min mage, det har jag, och det är bilder som snarare visar att jag var enorm. Inte precis bilder som visar hur jag kände mig. Det kan jag sakna lite faktiskt, att inte ha bilder som visar min längtan, eller vår gemensamma längtan efter vår lilla bebis…
.jpg)
På slutet av graviditeten var jag tung, jag hade foglossningar och jag hade högt blodtryck, så jag fick min beskärda del av krämpor trots allt. Nu, såhär 23 år senare, är det lätt att glömma just det jobbiga och det är ju ganska skönt. Men det är trots allt rätt slitigt för många som väntar barn. Väldigt många har svårt att ens bli gravida och sen under flera månader kämpar de med olika slags krämpor och med insikten av att kroppen för alltid ändrar sig. Och efter att möta många gravida kvinnor i studion är jag den första att skriva under på att kvinnor är superhjältar, långt mycket häftigare än både Batman och Spiderman.
Men att få komma ut på andra sidan och bli förälder är ändå det häftigaste tycker jag. Idag vet jag inte vad jag hade varit för människa utan mina ungar, de har lärt mig så mycket om mig själv och om livet. De är på många sätt själva meningen med livet tänker jag. Nu har jag fyra ungar i mitt liv och jag älskar dem till månen och tillbaka.
Och den där första bebisen då, han som gjorde mig större än jag någonsin varit, han som gav mig illamåendet från h-tet, han som gav mig högt blodtryck, foglossning och som fick mig att mitt i allt elände känna mig vacker och magisk – vem var han, vem blev han?
.jpg)
Jo, han var en osedvanligt knubbig liten pojke som nu har vuxit upp till att bli en rätt hygglig vuxen om jag får säga det själv. En ung man med stort hjärta och massa tid och energi för sina småsyskon. Han blev sjöbefäl och skeppare som kör turister på havsfisketurer och han blev en som gillar att arbeta med människor som behöver andra lite extra. Lätt värt krämporna när man fick sätta en sån till världen 😀
Du kan läsa mer om gravidfotografering här.
