Nyföddfotografering Göteborg – att bli mamma

Den här lilla killen träffade jag för en nyföddfotografering för flera månader sedan. Jag har många, många små bebisar att visa för det finns ju inte en chans att hinna blogga i samma takt som jag träffar de här finingarna. Hur som helst så har just den här killen hunnit bli mycket större idag, men han får ändå pryda sin plats i det här blogginlägget.

Men det här med att bli mamma hörrni, det är ett äventyr måste jag säga. Jag var 24 år när jag blev mamma för första gången. Och jag minns precis alla känslor som drabbade på en och samma gång. Den första och viktigaste var att jag i samma sekund som min pojke föddes kände att nu fanns det någon jag var beredd att ge mitt liv för. Utan att tveka. Det var en märklig och mäktig känsla. Första tiden på BB fick man massa hjälp, så som det brukar vara. Och vilken tur säger jag, för hur ska man veta? Man blir ju inte som på en given signal förälder bara för att det har landat en bebis i ens famn.

Men sen plötsligt skulle vi åka hem. Jag och mannen, tillsammans med en liten liten människa som nu skulle bo hos oss alltså. Man får nog kalla det för en utmaning, eller vad säger ni som varit med om detsamma? Hur som helst så knallade vi ut från BB kikandes över axeln. Jag var nästan övertygad om att någon skulle stoppa oss. Ska de verkligen låta oss gå hem med bebisen själva? Men hem kom vi och där började livet som förälder på riktigt.

Då infinner sig en stor skillnad som jag har upptäckt. Nämligen den att vi som är ursvenskar ofta är rätt ensamma i vårt nyblivna föräldraskap. När jag träffar föräldrar med ett annat etniskt ursprung upptäcker jag ofta att de självklart har stöd från den äldre generationen första tiden. Ju mer jag träffar kunder som har den hjälpen desto mer inser jag att det nog är väldigt avlastande. Bara en sån sak som att få sova efter en jobbig vakennatt, eller att ha någon att fråga alla de där tusen frågorna. För att inte tala om någon att lämna över bebisen till en stund när liten är gränslöst ledsen. Såklart hade vi också vänner och släktingar som hjälpte till om vi behövde stöd, det är inte det jag menar. Men det är inte riktigt på samma sätt tror jag.

I början kan jag nog säga att mycket var rörigt. Innan vi fick någon slags rutin på saker och ting och innan vi lärde känna vår lille kille. Komma i tid var en ambition men sällan en verklighet. Tiderna på dygnet var upp och ner och sömn en bristvara. Dessutom kunde jag krydda tillvaron med ett par mjölkstockningar. Men ändå, nyförälskelsen är den mest bestående känslan. Nyförälskelsen i den där lilla, lilla människan som upptog hela mitt universum. Och rätt som det var hade vi ju fått rutin på en hel del som föräldrar. Och rätt som det var hade vi tre små barn som vi ändå jonglerade tillvaron med rätt bra när det begav sig.

Blir du sugen på nyföddfotografering när du ser bilderna på gulligaste killen i blogginlägget? Klicka dig in HÄR och läs mer om hur det går till.